Chat with us, powered by LiveChat

Category Archives: Kända ädelstenar

Cullinandiamanten

Stenen upptäcktes sent en eftermiddag i Gauteng 1905 då en man vid namn Fredrick Wells, föreståndare i gruvan för ett av världens då största diamantbrytningsföretag, Premier Diamond Mining Company. Under en rutinmässig inspektionstur genom gruvan så fångas hans uppmärksamhet av något som reflekterar de sista solstrålarna som når ner i gruvan. Han stannar nyfiket upp för att ta en närmare titt på föremålet. Han är ca 5,5 meter under jordytan och det blanka föremålet satt på den branta väggen i gruvan nån meter ovanför honom. Mr Walls tog sig snabbt till föremålet och fick loss något som vid första anblicken såg ut att vara en mycket stor diamantkristall men pågrund av dess storlek så trodde han att det var glas.

Tester visade senare att det var den största slipbara diamanten som någonsin hittats.

Den vägde 3 106,75 carat eller 621,35 gram och vart uppkallad efter Sir Thomas Cullinan, som öppnade gruvan och var på besök på den händelserika dagen. En del diamantexperter tror att den stora stenen bara var ett fragment och att en annan pjäs (möjligen lika stor eller ännu större) antingen fortfarande existerar eller krossades inom gruvprocessen, det senare är dock mycket osannolikt.

Cullinan presenterades för kung Edward VII på hans 66e födelsedag den 9 november 1907. När den skickades från Afrika till England så var stenen försäkrad för $ 1.250.000. Den berömda firman Asscher’s Diamond Co i Amsterdam fick förtroendet att slipa diamanten. Efter att ha studerat den enorma diamanten i månader så började arbetet med delning samt slipning den 10 februari 1908. Resultatet blev nio större stenar, 96 mindre briljanter samt 9,58 carat av oslipade bitar.

De nio större diamanterna är kvar antingen i de brittiska kronjuvelerna eller i någons personliga besittning inom kungafamiljen. Dessa historiskt ryktbara ädelstenar och deras nuvarande fästen är följande:

The Cullinan I

 

The Cullinan I, även känd som Star of africa, väger 530,20 carat. King Edward lät slipa denna sten till en päronform och placerade den i toppen av spiran som sedan blev en del av kronjuvelerna. Den kan nu beskådas i Towern i London.

 

 

The Cullinan II

The Cullinan II är väger 317,40 carat och den näst största stenarna som slipades från grundmaterialet.

Denna sten slipades till en kuddslipad diamant och placerades som mitt sten i fronten av ”imperial state crown of great britain”, även denna sten kan beskådas i Towern i London.

 

 

 

 

The Cullinan III och IV

 

 

 

 The Cullinan III är en päronformad diamant som väger 94,40 karat och sitter infattad i Gueen Mary´s Crown men kan även bäras med Cullinan IV som en pendel-brosch. På många porträtt av Queen Mary så kan man se henne bära dessa två stenar och Elizabeth II använder dem på samma sätt.

The Cullinan IV, en 63,60 carats diamant i kuddform, sitter vanligtvis i Queen Mary krona, men kan även bäras som det beskrivits ovan.

 

 

The Cullinan V

 

 

 The Cullinan V har en trekantig päronform och väger 18,80 karat och är monterad i en brosch för Queen Mary.

 

 

Cullinan VI

 

 

 

The Cullinan VI är en marquise slipad diamant som väger 11.50 carat och som är infattad i ett diamant och smaragd collie.

 

 

The Cullinan VII och VIII

 

 

 

The Cullinan VII väger 8.8 carat och är även denna marquise slipad. Är infattad tillsammans med The Cullinan VII, en sten som väger 6.80 ct och har en kudslipning, i en brosch.

 

 

 

The Cullinan IX

 

 

The Cullinan IX är en päron slipad diamant som väger 4,39 carat och är infattad i en ring

 

Hope diamanten

Hope-diamanten kan beskådas på Smithsonian Natural History Museum i Washington D.C. Där glittrar den hemlighetsfullt åt alla besökare i en blå nyans.

Hope-diamanten kallas ofta för den förbannade diamanten på grund av dess rykte och historia. Denna blå diamant som under en längre tid trots väga 40,50 carat togs 1975 ur sin fattning och kontrollvägdes. Det visade sig då att stenens verkliga vikt var 45,52 carat.

Legenden säger att diamanten tjänade som öga på en staty föreställande den hinduiska gudinnan Rama Sita. Då stenen stals av en Brahamanpräst påstås gudinnan i sin vrede ha bestämt att olycka skulle drabba alla som därefter använde diamanten som smycke. Detta är som sagt en legend som följt stenen under årens lopp.

Det man vet om diamanten är att dess historia kan spåras tillbaka till en blå diamant kallad Tavernier Blue som hittades i Kollurgruvan, Golconda, Indien. Under mitten av 1600-talet köpte eller stal den franska handelsmannen Jean-Baptiste Tavernier stenen som då vägde 112 carat och den fick bära hans namn. Det sägs att han inte fick glädjas länge åt sitt diamantfynd utan dog en våldsam död i Indien. Detta stämmer emellertid inte då det är känt att han inte dog i Indien utan i Moskva år 1689 under okända omständigheter.

Han sålde stenen till Ludvig XIV som lät kalla stenen Kronans blå diamant och hans juvelerare Sieur Pitau slipade om stenen till 67,5 carat i form av en droppe. Det sägs att han bar stenen en gång varpå han kort därefter avled i smittkoppor. Under tiden då Ludvig XIV ägde stenen så lånades den enligt historien ut till personer som alla senare mötte döden på ett eller annat sätt.

Den självsvåldige solkungens efterträdare, Ludvig XV, avstod för säkerhet skull att ha något att göra med den Franska blå som den då kallade, men både Ludvig XVI och hans gemål, Marie Antoinette, använde diamanten och förlorade sedermera sina huvuden under revolutionen.

1792, då den franska revolutionen nådde sin höjdpunkt, blev ädelstenen stulen från den kungliga skattkammaren av Cadet-Guillot och var försvunnen i 38 år. Så, 1830, dök en diamant upp på Londonmarknaden, som senare identifierades genom dess stålblå färg som den försvunna Franska blå, nu omslipad till en sten på 44,5 karat. Den köptes för 18 000 pund av en Henry Philip Hope, en engelsk bankman och ädelstenssamlare och efter vars namn diamanten senare har blivit känd.

Familjen Hope drabbades inte av några olyckor förrän flera år senare. Diamanten ärvdes av Francis Hope 1890. Lord Hopes fru, May Yohe som ofta bar diamanten lämnade sin man för en annan och dog av fattigdom en tid efter det. Hopes andra fru dog även hon plötsligt och oväntat. Båda fruarnas olycka förknippas med diamantens förbannelse.

Hope-diamanten såldes igen i början av 1900-talet. Stenen passerade en rad olika ägare varav många sägs ha blivit galna, dött eller blivit mördade när de haft stenen i sin ägo. En av ägarna, Evalyn Walsh Mclean hånskrattade åt berättelsen om diamantens förbannelse. Hon fick efter det uppleva att hennes son omkom i en trafikolycka, en dotter dog av en överdos och att hennes man togs in på mentalsjukhus. Trots dessa händelser fortsatte Evalyn bära diamanten ofta och även till vardags. Ensam och knäpp dog hon 1947 vid 61 års ålder.

Två år senare köpte juvelhandlaren Harry Winston diamanten för 176 920 dollar varpå han 1958 donerade stenen till Smithsonian Institution i Washington D.C., i vars ägo den fortfarande befinner sig. Diamanten levererades till Smithsonian i ett paket som skickades från New York till Washington D.C. som en vanlig postförsändelse.