Namnet smaragd härrör möjligen från det semitiska ordet izmargad, som betyder grön, sedan genom grekiskans smaragdos och latinets smaragdus.

Smaragd är en sten som symboliserar varaktig kärlek, och sägs bringa sin bärare klarhet, visdom och förnuft. Liksom smaragd är en symbol för våren och dess spirande grönska står den också för hopp.

Smaragden har allt sedan Cleopatras tid varit en ädelsten som prisats högt för sin unika färg och sällsynthet. I över ett och ett halvt millennium var Cleopatras berömda smaragdgruvor den enda källan, kontrollerade först av egyptierna, sedan romarna och därefter turkarna.

Detta var emellertid innan spanjorerna utforskade Sydamerika. 1558 upptäckte spanjorerna en fyndighet i Muzo, Colombia. Smaragderna de fann där var av häpnadsväckande kvalitet, och många av de vackra exemplar som skickades tillbaka till Europa fann sina hem i kungligheternas juvelsamlingar.

Än i våra dagar står de Colombianska gruvorna starka i konkurrensen om det gröna guldet.

Flera utmanare finns icke desto mindre. Zambia producerar stora mängder smaragder, men mycket få av stenarna kan konkurrera med de colombianska. Även i Brasilien bryts stora mängder smaragd, men trots att de brasilianska smaragderna ofta har en djup färg är det sällsynta att finna stenar med bra klarhet.

Det finns två platser i världen som på allvar utmanat Colombia när det gäller kvalitet.

Panjshir i Afghanistan har länge varit relativt okänt för ädelstensvärlden, och det sägs att de finaste smaragderna därifrån diskret har köpts upp av colombianska handlare, som väl i Colombia sålt stenarna som colombianska smaragder av absolut högsta kvalitet. En historia som är långt ifrån belagd, men som ändå säger något om kvaliteten hos stenarna som har hittats i Afghanistan.

Den legendariska Sandawanagruvan i Zimbabwe, som upptäcktes år 1956, producerade i ett par decennier smaragder med en kvalitet vars like världen sällan skådat. Stenarna hade en extremt hög koncentration av krom, grundämnet som ger smaragden dess gröna färg, kombinerat med en sådan exceptionell kvalitet att de flesta stenar inte ens behövde oljebehandlas. De finaste smaragderna från Sandawana kunde säljas för långt över 50 000 dollar per carat.

Sedan ett antal decennier har gruvan bara en sporadisk till obefintlig produktion, men mycket talar för att orsaken mer har att göra med Zimbabwes politiska läge än att gruvan verkligen har sinat. Fortfarande finns hopp om att den legendariska gruvan i framtiden återigen kan väckas till liv.

Längs stenstranden vid en vacker norsk sjö, blott någon timmes bilväg norr om Oslo, gömmer det vattenslipade gruset något förbluffande. Här, vid Byrud gård nära Minnesund, ligger norra Europas enda smaragdfyndighet.

Efter att ha betalat markägarna några tior kan man tillbringa en dag på stranden, bada, klättra uppför rasmassorna som vällt ner från gruvöppningarna högre upp på strandsluttningen och sila strandgruset mellan fingrarna. Då och då blinkar en grön, genomskinlig smaragdkristall till.

 Fastän smaragder är relativt känsliga för tryck och stötar anses de som fullvärdiga smyckestenar mycket tack vare sin hårdhet. Smaragder är också värmekänsliga. Att vissa smaragder kan ”svettas”, utsöndra små mängder vatten då de utsätts för värme, är ett faktum som förbluffat folk sedan antiken.

Dessa egenskaper kommer förmodligen av att inneslutningar, sprickor såväl som håligheter och fasta orenheter inuti stenen, alltid bildas då smaragdkristallen växer. Detta är också skälet till att orenheter är accepterade i högre grad i smaragder än i de flesta andra ädelstenar.

Den allra högsta kvalitetsgraden på en smaragd brukar benämnas ”oil drop”, då dessa smaragder har en lysande intensivt djupgrön färg och en klarhet lika absolut som en grön oljedroppe. Dessa ädelstenar är bland de absolut dyraste på jorden.

Helt rena smaragder, utan vare sig inneslutningar eller yttre orenheter, existerar knappt i naturen. Vanligast är en typ av inneslutningar som anses typiska för smaragder, så kallade jardins. Inneslutningarna behöver inte ha en enbart negativ inverkan på stenens skönhet, i rätt mängd kan de ge stenarna en naturlig touch samt en känsla av att blicken tycks drunkna i stenens djup.

Om inte annat kan visas bör man ta för givet att en smaragd har behandlats med olja för att osynliggöra sprickor. Detta har blivit en accepterad behandling på samma sätt som värmebehandling av safirer och rubiner.

Under 90-talet väckte en ny behandling stor uppståndelse. Det visade sig att man under en tid pressat in ett plastmaterial kallat opticon i smaragdernas sprickor istället för olja. Då detta är en betydligt mer permanent behandling ansågs det oacceptabelt, och marknaden för smaragder rasade drastiskt både i anseende och i omfattning.

Opticon-skandalen är inte det enda som påverkat smaragdhandeln. I många år utkämpades regelrätta krig kring Colombias smaragdgruvor. Ägarna till de tre största gruvområdena, La Pita, Muzo och Cosquez, har alla sina egna arméer. Rebellgrupperna har sina arméer, drogkartellerna sina, och colombianska regeringen sina styrkor. Allianser bildas och bryts, och det är svårt för omvärlden att se vem som strider mot vem, och varför. Men människor dödas.

Upp till 20 000 människor beräknas ha fått sätta livet till.

Sedan ett flertal år tillbaka råder en bräcklig fred, men smaragdgruvorna är alltjämt omgärdade av taggtrådsstängsel och automatgevärsbeväpnade vakter. Den 5:e juli 2009 attackerades Victor Carranza, ägare till Muzogruvorna och även känd under titeln ”The Emerald Czar”, under en färd till en av sina ägor av okända beväpnade män. Två av mogulens livvakter dog och två skadades av skotten, en händelse som bara bekräftar att striden om det gröna guldet alltjämt sjuder.

Men trots att smaragdproduktionen i Colombia ännu ger bränsle åt stridigheter där människor mördas, och trots att smaragder fyllda med diverse kontroversiella substanser fortfarande finner sin väg ut på marknaden, så har smaragdens anseende och pris återhämtat sig. En utmärkt bekräftelse på att smaragdens skönhet, ännu 2300 år efter grundandet av Cleopatras smaragdgruvor, fortfarande inte upphört att imponera på och trollbinda oss människor.