Hope-diamanten kan beskådas på Smithsonian Natural History Museum i Washington D.C. Där glittrar den hemlighetsfullt åt alla besökare i en blå nyans.
Hope-diamanten kallas ofta för den förbannade diamanten på grund av dess rykte och historia. Denna blå diamant som under en längre tid trots väga 40,50 carat togs 1975 ur sin fattning och kontrollvägdes. Det visade sig då att stenens verkliga vikt var 45,52 carat.
Legenden säger att diamanten tjänade som öga på en staty föreställande den hinduiska gudinnan Rama Sita. Då stenen stals av en Brahamanpräst påstås gudinnan i sin vrede ha bestämt att olycka skulle drabba alla som därefter använde diamanten som smycke. Detta är som sagt en legend som följt stenen under årens lopp.
Det man vet om diamanten är att dess historia kan spåras tillbaka till en blå diamant kallad Tavernier Blue som hittades i Kollurgruvan, Golconda, Indien. Under mitten av 1600-talet köpte eller stal den franska handelsmannen Jean-Baptiste Tavernier stenen som då vägde 112 carat och den fick bära hans namn. Det sägs att han inte fick glädjas länge åt sitt diamantfynd utan dog en våldsam död i Indien. Detta stämmer emellertid inte då det är känt att han inte dog i Indien utan i Moskva år 1689 under okända omständigheter.
Han sålde stenen till Ludvig XIV som lät kalla stenen Kronans blå diamant och hans juvelerare Sieur Pitau slipade om stenen till 67,5 carat i form av en droppe. Det sägs att han bar stenen en gång varpå han kort därefter avled i smittkoppor. Under tiden då Ludvig XIV ägde stenen så lånades den enligt historien ut till personer som alla senare mötte döden på ett eller annat sätt.
Den självsvåldige solkungens efterträdare, Ludvig XV, avstod för säkerhet skull att ha något att göra med den Franska blå som den då kallade, men både Ludvig XVI och hans gemål, Marie Antoinette, använde diamanten och förlorade sedermera sina huvuden under revolutionen.
1792, då den franska revolutionen nådde sin höjdpunkt, blev ädelstenen stulen från den kungliga skattkammaren av Cadet-Guillot och var försvunnen i 38 år. Så, 1830, dök en diamant upp på Londonmarknaden, som senare identifierades genom dess stålblå färg som den försvunna Franska blå, nu omslipad till en sten på 44,5 karat. Den köptes för 18 000 pund av en Henry Philip Hope, en engelsk bankman och ädelstenssamlare och efter vars namn diamanten senare har blivit känd.
Familjen Hope drabbades inte av några olyckor förrän flera år senare. Diamanten ärvdes av Francis Hope 1890. Lord Hopes fru, May Yohe som ofta bar diamanten lämnade sin man för en annan och dog av fattigdom en tid efter det. Hopes andra fru dog även hon plötsligt och oväntat. Båda fruarnas olycka förknippas med diamantens förbannelse.
Hope-diamanten såldes igen i början av 1900-talet. Stenen passerade en rad olika ägare varav många sägs ha blivit galna, dött eller blivit mördade när de haft stenen i sin ägo. En av ägarna, Evalyn Walsh Mclean hånskrattade åt berättelsen om diamantens förbannelse. Hon fick efter det uppleva att hennes son omkom i en trafikolycka, en dotter dog av en överdos och att hennes man togs in på mentalsjukhus. Trots dessa händelser fortsatte Evalyn bära diamanten ofta och även till vardags. Ensam och knäpp dog hon 1947 vid 61 års ålder.
Två år senare köpte juvelhandlaren Harry Winston diamanten för 176 920 dollar varpå han 1958 donerade stenen till Smithsonian Institution i Washington D.C., i vars ägo den fortfarande befinner sig. Diamanten levererades till Smithsonian i ett paket som skickades från New York till Washington D.C. som en vanlig postförsändelse.